Dagbok år 2005

Året går mot sitt slut.

Hur har då hundåret varit? Remus är nog ganska nöjd. Visserligen får han inte följa med när vi tävlar och tränar, men han njuter av att få gå långpromenad på ett par timmar några gånger i veckan. Fjällvandringen tyckte han också var en härlig upplevelse. Remus och Charlie Nu på höstkanten har han på egen tass, bara han, börjat gå på promenader och fika med sin kompis Charlie. Hemma kan han muttra över ”ungdomen nu för tiden”, när Balrog busar eller inte håller behörigt avstånd. För visst vill gamlingen ta det lugnt ibland.

Mynta springer slalom Mynta brinner fortfarande för att träna. Lydnaden har jag tyvärr tränat fel från början när det gäller 3:an, så nu lägger vi ner. Det är för mycket arbete att träna om. Vi försökte i år och hennes sista tävling hade nog gett bättre resultat om det inte varit nollgradigt och ösregn. Nollorna kom lika tätt som regndropparna. Vem vill sitta och ligga på lerig kall mark? Men agilityn tränar hon med glädje i alla väder.

Cleo däremot tycker att träning är helt onödig, hon vill bara tävla och då försöker hon göra sitt bästa. Hon tycker om att busa, leka och springa i skogen. Hon tar också på sig uppgiften att hålla ordning på alla andra flockmedlemmar så att ingen hamnar på villovägar.

Saffran har inte haft något bra år. Hon har varit håglös, inte direkt trött på promenader, bra aptit, bra i magen och ingen feber, men inte glad. När vi tränat lite har hon lätt tappat inspirationen och hon har fått vila. Sffran i Vaxholm Sina uppgifter som mamma har hon skött. Varje morgon före promenaden tvättar hon Balrog i öronen, i ögonen och runt munnen. Han skall vara presentabel när han går ut. Nu mot höstkanten har hon piggnat till, och det gläder mig mycket. Hon leker med de andra och verkar glad på tävlingsbanan.

Balrog har börjat bli vuxen, drygt 1½ år. Så ofta som möjligt går jag ut med bara honom för att han skall få möta världen ”på egentass”. Balrog leker hare Han har skaffat sig ett eget kamratgäng och favoritleken är fortfarande ”hund och hare”. Balrog vill vara haren. Han är mycket förtjust i att träna och har redan ett LP i lydnadsklass 1, mina andra hundar har inte varit tävlingsklara så tidigt. När vi tränar agility blir han upprörd när jag inte är tillräckligt tydlig med att tala om vart han skall ta vägen, men ivern går inte att ta fel på. Vi tränar nu momenten till lydnadsklass 2 och hitills har apporteringen varit en stötesten, han vill inte hålla fast apporten, men nu börjar han förstå och det går framåt.

Inför nästa år hoppas jag att Saffran får behålla sin pigghet, att Mynta blir nöjd med sin aktiviteter, att Cleo och Balrog fortsätter att vara leklystna och att Remus får fortsätta att vara pigg. Tävlingsmässigt siktar jag på ett 1:a pris i lydnadstvåan för Cleo och Balrog och om möjligt ett 3:e pris i lydnadstrean för Saffran

Nu skall vi ut i yrsnön och busa!


Kenneln på fjällvandring

Gruppbild på fjället

När jag fyllde ”jämna år” förra året fick jag, av min son Marcus, den finaste present jag någonsin fått. Han gav mig och alla hundarna en fjällvandring i Jämtlandsfjällen. Sent en kväll i slutet av augusti gick alla fem hundarna och jag till Centralen för att ta nattåget till Enafors. Där väntade sen buss till Storulvåns fjällstation. På vägen till tåget kändes rygggsäcken tung trots att den bara vägde 12 kilo, och lite undrade jag om gamla Remus 14,5 år skulle orka hela fjällturen. Tågresan tog 10 timmar, men tåget gjorde ett uppehåll i Östersund, så hundarna hann kissa.

Start Väl framme i Storulvåns fjällstation började äventyret. Första dagens mål var Blåhammarens fjällstation, en tur på 1,2 mil. Fjällen är renbetesmark så hundar skall hållas kopplade. Vi kopplade dem när vi såg renar och när vi rastade och hade dålig kontroll över renförekomsten. På ett rastställe stod en nyfiken ren bara 10 meter bort och undrade vad vi hade för oss. Däremellan fick hundarna njuta fjällets frihet, och de njöt verkligen!

Vi kommer Ingen av dem hade några problem med att balansera på spångar över sank myrmark, ta sig fram i stenig terräng eller hoppa över mindre bäckar. Själv gick jag den här första dagen lite osäkert, ovan vid att bära packning. Vädret var underbart och det var en njutning att gå trots ovanan. Vi kom fram till Blåhammaren vid femtiden och Marcus gick in till fjällstationen för att höra efter om väderprognosen. Det skulle blåsa upp rejält, till natten och morgonen upp till 19 sekundmeter och dagen efter upp till 21 sekundmeter. Dessutom skulle det regna.

Vind i öronen Vi hade tänkt tälta en bit ifrån fjällstationen men bestämde oss för, att för säkerhets skull, tälta på deras tältplats. Vinden slet i tältet under natten och jag undrade hur vi skulle klara att följa våra planer. På morogonen rev vinden i rejält, men vi vi ville inte ge upp så vi startade i motvinden mot Sylarna. Vinden tog tag i rygsäcken och det utstickande liggunderlaget och det var ibland svårt att hålla balansen.

Mynta tar en paus I uppförsbackarna var det riktigt jobbigt. Vi hittade pausställen vi porlande bäckar där backsluttningen gav oss lä. Vi drack underbart gott fjällbäcksvatten och fick nya krafter av mörk choklad, russin och torkade aprikoser. När hundarna druckit sig otörstiga lade de sig att vila, men så fort vi bröt upp var de på snabba tassar igen.

Hundarna i tältet Den kvällen slog vi läger ett par kilometer före Sylarnas fjällstation. När vi hade satt upp tältet kunde hundarna knappt vänta tills vi lagt in allas liggunderlag innan de ville in. På kvällarna lagde vi frystorkad mat och hundarna fick torrfoder. Den här natten var det så lugnt, att vi kunde njuta av bäckensporlande och sen bjöd morgonenpå moln som glödde av den uppgående solen. Till vår förvåning, vi trodde hundarna var trötta, började Cleo och Balrog att jaga varandra, fulla av energi! När vi ätoit vår grötfrukost och hundarna sitt torrfoder packade vi ihop och började gå mot Gåsen.

Paus Terrängen var delvis mycket brant och vilopauserna och maten behövdes för att orka gå. Det är en njutning att sitta vid en bäck och äta lunch och känna hur krafterna återvänder. Luncherna var soppa och hårda smörgåsar. Det är också en njutning att börja gå och få använda energin igen. Vinden mojnade och vi fick nerörsbacke in i ett skogslandskap med fjällbjörkar. Mot slutet av dagen kom vi fram till Gåsån som är en ganska bred strid bäck som vi måste vada över. Marcus bar över hundarna, det här var mer än de klarade av. Lyckligt över slog vi läger den kvällen. Molnen låg lågt och snart låg vårt tält helt inbäddat i ett av dem. Det var vattendroppar i luften och under natten blandades bäckens brus med regndropparnas mjuka plaskande mot tältduken.

Morgonen bjöd på uppehållsväder och började vandra tillbaka mot Storulvån. Den turen var den mest obanade och myrarna var inte alltid spångade, men det hindrade oss inte. Visst blev vi leriga, men vad gjorde det! Papillonerna var ju vita igen efter en kart.

Sista kvällen Den sista strapatsen var en hängbro av stålraster som Saffran och Balrog med tvekan gick över. Särskilt tveksamma var de när bron började svaja och de hörde vattnet forsa under dem, men de kom över. Marcus bar de andra tre. Efter bron slog vi läger för sista gången, bara 1,5 km från Storulvåns fjällstation. Solen värmde och vi njöt av lugnet.

Under hela färden mötte vi människor på vandring. Man stannar och pratar, berättar varifrån man kommer och vart man är på väg. Varnar för hinder och berättar om strpatser som sönderblåsta tält eller försvunna tältpinnar. Hundarna blev kommenterade, så många, så söta, så härligt att de får sprina och hur orkar de? Några tyckte att de var lata som inte bar sin egen mat, men vi försvarade dem med att det var svårt att hita så små ryggsäckar.

Under vandringen tog hundarna på sig olika uppgifter. Saffran sökte vägen och hon verkade så säker som om hon gått där förut, hon hittade de bästa ställena att passera bäckar och andra hinder. Balrog höll uppsikt över Remus, som var den ende av hundarna som gav sig tid att stanna och kissa under vandringarna. Cleo höll kolll på Balrog och Mynta på mig. På nätterna låg Saffran, Balrog och Cleo i min sovsäck, Mynta låg uppe vid huvudet, medan Remus, som var mån om sin värdighet, låg på deras liggunderlag, trots att han frös. Men när jag stoppade ner honom i min sovsäck och han kände hur skönt det var, gav han med sig.

Sista dagen gick vi promenader runt ikring fjällstationen och plockade bär. Här var landskapet mjukare och vi njöt alla. Bären var mogna och det var förvånansvärt många blommor kvar. Blåklockor och ängsull och så blommor jag inte vet namnet på en del platser lyste blåbärsriset rött och några björkar hade börjat lysa i gult. Ljunghedar och skogslandskap var underbart vackra.

Hela vandringen har varit en fantastisk upplevelse. Den har inneburit starka lyckokänslor, njutning och känsla av frihet, men också upplevelse av min utsatthet och litenhet.ingen av känslorna skulle jag vilja vara utan. Hundarna sov hela resan hem och det var bra eftersom det inte gavs tillfälle till någon kisspaus. Nu har vi varit hemma i två dagar och hundarna vilar upp sig, men gamle Remus verkar inte vara tröttare än de andra trots att vi gått drygt 7 mil.


Semester

Lediga dagar att använda till att göra vad man vill. För oss har det varit att resa och hälsa på Balrogs bröder, Snille (Gandalf) och Gimli. Alla hundar utom Remus, som var hemma med husse och tog det lugnt, reste till Uppsala med tåg. Det var ett gammalt tåg och lite folk så vi fick en egen kupé och det var skönt. Vi möttes av Marina och Snilles matte, Ronja och åkte vidare med bil till Järlåsa Snille och Gimli mötte och det blev full fart på gräsmattan ”Grönisen” Qvantas anslöt och den vilda leken fortsatte. Mynta satt mycket nöjd i Ronjas famn och lät ungdomen rasa. Bröderna verkar känna igen varandra, de har i alla fall verkligen roligt ihop och Saffran tittar lycklig på sina ungars lek. Det blev agility träning på tomten och Ronja med Snille och Rebecka med Gimli visade att de verkligen har kommit en bra bit på väg!

Vi tog en promenad i det vackra vädret. Först gick vi en bit på en härlig somrig grusväg med sommarblommor vid dikeskanten. En huggorm låg och solade på en sten. Våra hjärtan for upp i halsgropen, men hundarna såg den inte. Skogen tog vid och där hade man röjt och lämnat ris kvar, men vi gick. Marina räknade papilloner och fick dem till sex, men plötsligt var det bara fem! Vem saknades? Jo Cleo. Jag ropade och fick ett tjut till svar. Cleo ansåg inte att det gick att gå genom riset så det var bara att gå tillbaka och bära henne över det värsta. Inte mycket till ”skogsmulle”. När vi så småningom kom hem på kvällen var det ett trött hundgäng som mer än gärna gick och lade sig.

Några dagar senare bar det av till Nynäshamn. Vi hälsade på Ann-Sophie, ”terven” X-tra och sonen Julius, sex månader. Ann-Sophie och hennes förra hund, labradoren Viktor, har jag att tacka för att jag kom igång med att träna både agility, lydnad, sök och spår. Nu skulle hundarna få spåra och vi lade spår i en härlig skogsterräng. Men med lite oro, för på väg till skogen såg vi tre överkörda huggormar. Men det fanns cortyzontabletter i bilen och vi klampade ordentligt. Cleo spårade intensivt men fick svårigheter med en vinkel som låg i motvind. Jag fick hjälpa henne och resten gick bra. Hon gillar verkligen den sortens arbete. Lunchpaus hemma hos Ann-Sophie och sen lite lydnadsträning. Balrog och apporteringen får vi försöka lösa. Julius var en glad kille och hundarna fick gärna slicka honom under fötterna. Ännu förstod han sig inte på hundträning så då passade han på att sova. Sov gott gjorde vi också den kvällen.

Förra veckan på onsdag och torsdag (6.7 o 7.7) var vi på agilitykurs på Väsby Bk Det var Mynta och Saffran som gick kursen, men Balrog och Cleo var med. De fick träna före kursen, i pausen och sen busa med de andra hundarna efteråt. Vi lärde oss mycket och hade verkligen roligt. Det blev lite väl varmt på torsdagen, vi började halv åtta men det blev snart varmt och hundarna och vi blev lite tagna mot slutet. Men lärdomarna hoppas jag att vi kan förvalta väl.


Tävlingar

Varför tävlar man egentligen? Den frågan ställer jag mig ofta när jag skall tävla lydnad. Varför utsätter man sig för att vara så nervös? Varför är man egentligen så nervös? Balrog och jag tävlade lydnad i går kväll (22.6) och vi var många som ställde de frågorna. Ett par förare var så nervösa att de glömde att andas under momenten. Bara att diskutera med andra minskar nervositeten tycker jag.

Det är en del av svaret, att man möter så många trevliga människor, att man möter varandra på flera olika tävlingar, att få utbyta tankar om hundar och träning. Det är härligt med de sociala kontakterna. En annan orsak är förstås att man faktiskt vill veta hur ens tankar om träning fungerar, hur långt har man kommit i träningen. Dessutom vill jag ju veta om vi är mogna att gå vidare till en högre nivå.

I går hade vi tur. Det regnade på morgonen och jag tänkte inte åka för Balrog vill inte ligga plats i regnet. Men det blev uppehåll och sol och lagom varmt. Vid lottdragningen hade vi tur och drog startnummer 2, så skönt att slippa sitta och vänta. När det blir lång väntan vet jag aldrig om Balrog bara skall vila eller bara leka eller hållas uppmärksam. Nu slapp vi det problemet. Han låg på platsliggningen och domaren var mycket snäll vid tandvisningen, han satt sig ner och pratade. Balrog orkar fortfarande inte riktigt hålla koncentrationen hela fortgåendet, men resten av momenten gör han verkligen med både glädje och precision. Men några dubbelkommandon som jag gjorde mig omedvetet skyldig till drog ner poängen.

Nöjda med vår insats gick vi en skön skogspromenad och njöt. Sen kunde vi i lugn och se på de andra och bli fulla av beundran för vissa hundars prestationer. Prisutdelningen är alltid spännande, man börjar bakifrån och ju längre det dröjer innan man hör sitt namn dess bättre. När förstapriserna kommer andas man ut. Vi kom på 3:e plats med 174,5 poäng. Jättenöjd!
Efter en sån kväll sover vi gått båda två. De andra hundarna är väl lite besvikna över att inte ha fått vara med, men det blir ju snart deras tur.

Just nu är det mest agility för deras del. Konstigt nog är det betydligt mindre nervöst att tävla agility, det är mer fartfyllt och känns kanske därför mindre prestigefyllt. Begrepp som dubbelkommandon existerar inte, utan man får bete sig hur man vill. Roligt har både hundar förare och publik.


Sommardagar

Nu har värmen kommit och vi njuter av härliga lata dagar.
Vi går långpromenader genom Stockholm och längs de vackra stränderna. När det blir varmt tar sig hundarna et bad, ja de simmar inte utan står och njuter med vattnet svalkande upp till magen. Alla utom Balrog som inte kan låta bli att skutta omkring och missar att det blir djupt, så han får simma.

I går(19.6) var vi tillsammans med min kompis Kerstin och hennes airedaleterrier, Matilda och Hektor, i skogen och spårade. Det är så skönt att se hundarna arbeta och deras egen glädje är det inte att ta miste på!
Det innebär inte att allt går bra, nej, det missas apporter, det tappas spår och det trasslas in lina i buskar. Men man får väl träna sig som förare också. Mina hundar behöver förstås träna på att verkligen uppmärksamma apporterna, men nu hade jag själv svårt att hitta dem, trots att jag tyckte jag markerade var jag lagt dem. Bara för mig att vara än mer noggrann. Men en underbar dag var det och kaffe smakar aldrig så gott som i skogen!

Vi tränar också en del. Saffran har börjat tycka det är roligt igen, vi tränar momenten till trean och hon har kommit en bit på väg. Rutan är halvfärdig, inkallningen med ställande och läggande är ganska OK men fjärdirigeringen har mycket långt kvar. Mynta är som vanligt ivrig och där är problemet avståndsarbetet.
Cleo är som vanligt oförutsägbar, ibland går det bra men ibland inte alls, hennes stötesten är apporteringen.
Balrog har börjat ”nosa” på momenten i tvåan sen han fått sitt förstapris i ettan. Han har också svårast med apporteringen. Svårt att hålla fast apporten.

I morse tränade vi agility tillsammans med Väsby agilitysektor. Vi byggde en bana som landslaget tränade på i sin uppladdning och den var svår!
Vi diskade oss ett flertal gånger under ett och samma lopp, men efter ett antal omtagningar gick hundarna faktiskt runt. Det var bara Mynta som var med. Vi filmade och det var verkligen lärorikt att se sin handling. Det måste vara svårt att vara hund och dels hoppa och dels försöka förstå våra dirigeringar. Men dom ger inte upp de gillar ju agility!

Hoppas att sommaren bjuder på många ytterligare regnfria dagar så att vi kan njuta av både promenader och träning och tävling.



Rättvik

Papillonringen fyllde 40 år den 1.5 och det skulle firas i Rättvik. Först tvekade jag om jag skulle åka, fem hundar och packning på tåg, och skulle det bli roligt?

Vi åkte. Det var lite folk på tåget, så packningen fick plats på bagagehyllan och alla hundarna, utom gamla Remus, är stapelbara. Remus låg på golvet under min stol och de andra fyra ovanpå varandra i mitt knä.

Efter Uppsala var der nästan tomt i vagnen så när som på ett par ”ensamåkande” barn i tio-års-åldern de for omkring och stojade, klappade med jämna mellanrum hundarna och lyckades undvika att rulla sin boll på Remus. De tyckte det var jätteroligt att rulla bollen under sätena och det var mer tur än skicklighet att de lyckades skona honom.

Resan gick alltså bra, blev det roligt? Det blev det! Fullt program med många aktiviteter. Valborgsmässoafton började med lydnadstävling klass 1. Balrog var anmäld, det var ju jubileum! Han klarade inte platsliggningen, den har vi ju inte heller kunnat träna i vintersnön, och satte sig upp efter nedläggandet när jag kom emot honom, men det blev ändå139, 5 poäng. Han fick beröm av domaren för sin kontakt med mig och sin glädje i arbetet. De andra hundarna fick roa sig med agility och det märktes att de njöt!

Kvällen med middag lagad av ”svenska kocken” i Mupparna, Kubrik var härlig. Förutom maten bjöd kocken på underhällning och vi andra sjöng allsång. Härlig stämning! Show på ”dogwalken”, hundarna tävlade parvis om skönhetspriset. Balrog klarade sig över första omgången sedan föll han. Han är för tunn tycker domarna.

Sen kväll och en tidig morgon. På själva jubileumsdagen upptog den riktiga utställningen huvuddelen av tiden. I pausen mellan hanar och tikar hade vi en liten uppvisning av lydnad och agility. Balrog visade fritt följ med bravur, men när vi skulle kalla in fyra hundar samtidigt brast hans koncentration och frestelsen att springa förbi matte och leka med valpar och en löptik som stod alldeles bakom blev för stor. De andra hundarna visade att agility är underbart roligt.

Vi fick skjuts hem. Bil genom ett vackert Dalarna och sen ner till Stockholm var en fin upplevelse.



Det är i slutet av mars

Och våren nalkas så sakteliga. Cleo är sen en tid tillbaka fullt återställd och lika tokig som vanligt, härligt! Snart är skogspromenaderna slut för säsongen, fästingarna tar över i terrängen. Hellre fästingfria marker än ”fästinggift”. Vitlök använder jag, men litar inte 100%-igt på det. Stadsparkerna är inget dåligt alternativ, vi har gått där under vintern ocjså och det är där Balrog har sitt busgäng

Snart kan vi börja träna ordentligt också, bara planerna torkar upp. Just nu är det mest lera och inte ens Balrog vill ligga i den smutsen.

Mynta har, precis som under förra vintern, haft problem med vänster framben. I perioder stödjer hon inte alls för att snart gå utan att halta det minsta. Veterinären hittar inget, hon känns lite mjuk i leden.

Vi tränar ingenting just nu, hoppas att hon blir stabil igen för hon om någon saknar jobbet, särskilt agilityn. Cleo kämpar med sin apportering, det går sakta framåt för att sen ta nåt steg tillbaka och så en liten förbättring igen. Tålamod. Saffran kämpar på med lydnadstreans moment och det får ta sin tid. Hon verkar mest förtjust i ”rutan” som är Myntas absoluta problemmoment. Balrog är fortfarande otroligt ivrig. Vi har inte hunnit med någon platsliggning förstås och han har svårt med avslutningarna efter läggandet och ställandet, rör sig gärna när jag kommer tillbaka. Agilityn har han börjat pröva på och det verkar nog bli hans favorit! Men hanär ung och ivrig, vi får ta det lugnt!


Vinter.

I dag, 29.1, är det ett underbart vinterväder. Kallt, snö och sol. Mynta och Remus lyfter på tassarna efter bara en kvarts promenad, så det blir korta turer för dem. Saffran och Balrog har fått en skön tre-timmars promenad. Stackars Cleo är nyopererad, i förrgår tog hon bort en juvertumör. Hon verkar pigg, men vill gärna slicka på såret och tratten knyter gärna Balrog upp och hjälper henne av med otyget. Det innebär att jag ständigt får ha dem under uppsikt. Hon äter smärtstillande Metacam och verkar inte ha ont, men hon måste ju ändå hålla sig lugn. Det är inte hennes dröm precis, nej, tjo och tjim ligger mer för henne.

När jag lämnat henne till veterinären i torsdags åkte vi till Camilla och tränade lydnad. Hon hade nio Malinois valpar och papillonerna fick hälsa på dem. Balrog tyckte det var underbart, nio stycken att busa med och ingen kunde springa i fatt honom. När en gett upp stod en annan på tur. Många intressanta personligheter att bekanta sig med var det också. Han njöt. Mynta tyckte att ungdomen nu för tiden är rätt vild och Saffran höll sig lite försynt i bakgrunden.

Nu hoppas jag på att Cleo kryar på sig snart, tumören var liten och det bådar ju gott.


Promenader

Den här årstiden gör vi många långa promenader. Det är för kallt för att träna når man har flera hundar som måste vänta stilla på sin tur. Skogspromenader vågar vi oss på när fästingarna håller sig undan och visst är väl skogen en plats där det är lycka att få springa. Hundarna tycker ändå rätt bra om stadspromenader med lösspringande i parker och gångvägar. Ibland möter vi ingen alls, bara vanliga människor som passerar. Då brukar Saffran och Balrog komma och gå fot spontant och undra om vi inte kan träna lite? Att bara springa tröttnar de på. Remus är nöjd med att gå i sin takt och nosa och ”skriva inlägg”, kissa, han har med ålderns rätt mycket visdom att sprida. Cleo har fullt upp med att hålla ordning på alla och Mynta undrar om hon kan göra något för att få en godis.

Ibland möter vi människor som stannar och pratar, undrar över ”flockens” inbördes släktskap och berättar om egna hundar. Det är förstås jag som har mest utbyte av de mötena. Hundar möter vi förstås också. Balrog älskar att bli jagad, han inviterar till lek, Saffran nosar värdigt, Mynta ignorerar, Remus tycker mest det är jobbigt och Cleo är rädd först, men när hon fått tiita en stund, leker hon också. En dag träffade vi en brun lurvig hund som var lite blyg. Hans matte berättade att han varit olycklig cirkushund på en rysk cirkus. Obildbar enligt cirkusfolket, inte ens stryk hade hjälpt. Nu var han trygg med sin nya matte och vågade nästan hälsa på mig. Det värmer när man får höra om lyckliga slut.

En dag efter en långpromenad var det ändå träningsväder och gamla Remus var hemma. Vi åkte buss från Karlbergs station och hem för vi var lite trötta. Chauffören tittade på alla hundarna och jag väntade kritik. ”En har rymt.” Förvånad tittade jag om jag tappat något koppel, om någon smitit in i bussen, men nej. ”I går hade du fem.” Inga promenader i anonymitet här inte!