Dagbok år 2007

År 2007 lider mot sitt slut

Det har varit ett år som gett en del tunga upplevelser. Min livssituation blev till slut så krävande, att jag gick in i väggen. Nu har jag fått avlastning och är på väg tillbaka.

Olyckan Balrog råkade ut för i somras innebar mycket oro. Först för att han inte skulle klara livet, men sedan också oron för, hur hans skador skulle påverka hans liv. Nu, när jag vet, att rehabiliteringen gjorde honom helt återställd, känns det som en seger för mig också, att jag kunde hjälpa honom tillbaka till hans innehållsrika liv.

Det har blivit dåligt med både träning och tävling för alla hundarna, och den som saknat det mest är nog Mynta. Nu ska det bli bättring!

Glädjeämnen har inte saknats. Sökträningen är verkligen en härlig upplevelse! Att se hundarnas arbetsglädje är bland det mest inspirerande jag vet. Alla hundarna går med glädje ut på helt dolda figuranter. Vi brukar skicka dem åtta slag med väl gömda figuranter och de har också fått söka för dem helt nya människor. Det är dags att börja tänka på markeringssätt. Det blir två rull-hundar en skallhund och en har ännu inte bestämt sig.

Den agilitykurs som jag höll i höstas bjöd på en hel del roliga upplevelser. Vi hade pratat om, att det var viktigt att visa tydligt för hunden, vart den ska ta vägen. I övningen efter, snubblade en husse på ett hinder och visade med hela kroppen mot nästa hinder. Han fick förstås höra, att det var i tydligaste laget!

Vi tränade framförbyten. Det introducerades av en finsk förare och vi fick dansk motvals med grekisk hund. Internationellt så det förslår! Det tar tid innan de bytena fungerar, så många vände åt fel håll.

En av hundarna var lite rädd för gungan även vid kursens slut, så hennes matte och jag satt med henne på gungans slut och matade henne med godis tills hon slappnade av och gick dit frivilligt. Fifi stod intresserat och tittade på och så snart gungan var ledig, sprang hon dit och satt sig och väntade på sitt godis. Lättförtjänt tyckte hon, som inte var rädd för gungan! Förutom de små episoderna är det alltid lika roligt att se hundar och människor som både har roligt och lär sig!

Snart är det nytt år och jag hoppas att det blir lite ljusare.


Balrog simmar lugnt!

Balrog har äntligen kunnat börja simma, alla sår är läkta! Han simmar med flytväst i badkaret, jag håller emot, så han simar på stället. Det är inte så spännande, men det går bra och ska förhoppningsvis ha effekt!

Han har full rörlighet i leden, men den är lite instabil, det fattas mycket muskler. Han avlastar gärna när han går, liksom faller i gallopp i stället för att trava, men vi kämpar på. Han får ännu inte träna agility, men tränar lite lydnad, men får ännu inte tävla. Men vad gör det! Han överlevde!


Rehabiliteringen börjar på allvar!

Fortfarande finns en sårskorpa kvar vi leden, så simträningen får vänta ytterligare några dagar, men nu, när han stödjer på tassen, går träningen vidare. Skrittpass på ojämn mark, gärna lite oklippt gräs, så att han lyfter på tassen och stödjer. Korta pass, så jag använder en bärsele som jag fått från Japan som han får sitta i som lilla Ru. Vi andra går långpromenader. Karlavägen med sina gräsytor och sen hem via Strandvägens kaj, som har kullerstenar blir en bra runda. Massage av hela ryggen tycker han om, och när han står försöker jag få honom att tynga så mycket som möjligt på vänster framtass.

Sökträningen går vidare. I måndags var de andra hundarna mycket duktiga, de gick ivrigt ut och hittade helt dolda figuranter. Det var endast ”russeltaxen” Figo och Gaya som var med, förutom Cleo och Balrog. Balrog gick också ut till gömd figurant och hämtade rulle som han kom tillbaka med. Han sprang glatt ut, visserligen bara en tio meter, men påviset var det än mer glädje i!

Det ser ju riktigt ljust ut, sjukgymnasten trodde t.o.m. att han skulle kunna tävla agility igen! Men ännu får all träning och allt tävlande vänta


På vinglig tass

Veterinärbesöket 5 juli visade att såret inte var läkt. Han hade haft stödbandage och nu togs det bort och han skulle försöka börja stödja på benet. Simningen får vänta tills såret är läkt. Massage och att jag böjer leden är en del av rehabiliteringen.

I början ville han inte stödja alls, men med lite masssage när han stod upp satte han tassen i marken och fick beröm! På fredagen tog han några vingliga steg på förmiddagen och sju steg på eftermidagen, min glädje var stor! Det går allt bättre, nu går han ibland spontant på alla fyra, och när jag påminner honom går han en hel kvarterssida, fast inte så fort, för då tar han upp tassen. Vi jobbar på!

Annat roligt vi har gjort är att vi har hälsat på Balrogs pappa, hemma hos Ingegerd, Josephines kennel, och då hade Balrog fortfarande stödbandage och sprang på sina tre ben. Han blev överlycklig över att träffa alla papillonerna och han och Cleo sprang av pur glädje!

Sök-gänget har också träffats två gånger och Cleo har fått jobba. Hon är säkert glad, att Balrog är halt, för hon njuter verkligen!

Balrog har fått träna en liten början till markeringsövningar. Han har fått gå ut ca. fem meter och hämtat en liten ”rulle” och apporterat den för att sen få visa ”gubben”. Han begrep ganska fort vad han skulle göra och verkade glad över att få jobba.

Han har ju energi och arbetslust, men han får inte springa och äventyra den skadade leden, så han får ge sig till tåls!


Balrog kämpar vidare!

Nu är såren läkta, men det visade sig , att orsaken till hans ovilja at stödja på vänster framben hade allvarligare orsaker än såren. Ledkapseln är skadad. De har sytt ihop huden över leden och han ska ta bort stygnen på torsdag. Då ska han få börja med sjukgymnastik för att förhoppningsvis få fri rörlighet i leden och vi hoppas att ledkapseln läker för att ge stadga.

Det har ju hänt en del roligt också, som att Balrogs syskonbarn mår bra och trivs i sina hem! Det känns mycket bra för mig!

Nu håller jag tummarna och kommer att försöka bli en bra sjukgymnast.


Balrogs viktigaste seger!

Han överlevde!

Vi tävlade agility i Norrland. På lördagen var vi i Umeå och det var en härlig dag med sommarvärme och vårgrönska. Tidigt söndag morgon gav vi oss av mot mot Nordmaling med förhoppningar om en lika fin dag och lika fina täävlingar. Men, min bildörr var inte stängd så vi stannar och jag öppnar och stänger och så kör vi. Snart saknar jag Balrog som suttit på golvet. Vi vänder, men ingen Balrog. Panik. Han hittas. Obemärkt har han hoppat ut och fastnat med kopplet i bildörren. Kopplet gick av när vi vände.

En jakt på vetrinärer i Norrland gav inget resultat, vi var tvungna att åka till Stockholm, en resa från halv sju till fyra. Den resan hade vi inte klarat om inte Balrog varit lugn och sökt närhet, det gav ett visst hopp.

Han klarade sig, men med sårskador, sår som är som brännsår. Han är lugn och tillitsfull och visar intresse för omvärlden, men har ju ont i tasarna och stöder extra ogärna på vänster framben, men han kämpar viddare föör att vinna också segern över såren.

På djurakuten säger de, att det är tur att han heter Balrog (ett monster i Sagan Om Ringen), för det ska vara ett monster till att klara det så bra!


Sökdag igen

I söndags var det dags för Balrogs andra sökförsök. Ett härligt vårväder och ett ”öronbedövande” fågelkvitter var en härlig inramning kring arbetet.

Balrog mindes med glädje vad det gick ut på, så han fick pröva på figuranter lite längre ut i skogen. Första gången blev han osäker och stannade upp och kom tillbaka, men allteftersom han fick jobba blev han säkrare och säkrare i att verkligen gå ut och leta. Ivern var det inte att ta fel på, han lämnade stigen som skjuten ur en kanon och när vi lämnade en figurant hade han mycket bråttom att komma till andra sidan för att leta!

Innan vi åkte hem fick han och Cleo och jag gå en skogspromenad med Tilda, Mysko och Camilla. Då orkade han springa lite, men när vi sedan väntade på pendeltåget, lade han sig på sidan i skuggan på perrongen.

Nu hoppas jag kunna få ihop ett ”sökgäng” så att vi får fortsätta att träna.


Andra besöket hos valparna

I fredags hälsade vi på valparna för andra gången. När jag kom in till dem, låg femåriga Ellen i valphagen. Valparna klättrade på henne, slickade henne och tuggade på hennes öron. Alla tre hade mycket roligt! De smakade på mig också! Nu är de riktigt rörliga, tassarna lyder, de går till attack mot varandra och når sitt mål. De springer också särsklit gärna när Ellen springer före!

Nu har det blivit bestämt att pojken ska stanna i kenneln, alltså hos sin mamma. Han kommer att få träna och tävla om det går bra och för mig känns det verkligen roligt!


Balrog provar på ”sök”

Balrog och jag blev erbjudna att vara med på två ”sökdagar”. Camilla, som jag tränar lydnad för, var instruktör. I söndags, första april, var första tillfället. Vi var sex ekipage som skulle tillbringa dagen i skogen. Förutom Balrog var det en rottweiler, en tervuren, en bordercollie, en boxer och en labrador. Bordercollien var redan i elitklass och det var härligt att se henne jobba! De andra hade inte tävlat än, men tränat mellan ett halvår och ett år. Men det går bra att träna även med hundar på olika nivåer.

Balrog och jag stod på stigen och en figurant visade att hon hade en godispåse med korv. Sen sprang hon ut i skogen och lockade på honom innan hon gömde sig. Jag höll honom i halsbandet och släppte sen med ordet ”sök”. Han tvekade, vad var meningen? Ett litet lockrop igen och jag gick några steg in i skogen och han travade iväg. Han mumsade på korven och jag koplade honom tillbaka till stigen. Där visade jag ut åt andra sidan och han fick se och höra figuranten innan hon gömde sig. Den här gången sprang han direkt på ”sök”! Sex gånger fick han springa ut och äta korv! En rolig lek, tyckte han.

När alla hundar hade fått jobba åt vi lunch i solskenet!

Efter pausen skulle Balrog jobba först och innan jag stoppat in Cleo, som också var med, i bilen hade figuranterna hunnit ut till sina gömmor utan min korv. Han sprang ut och fick frossa på köttbullar. Nästa gång hade jag ju lämnat över kroven, men när han kom ut, fnös ha lätt och undrade var köttbullarna fanns! Sex gånger att sprina ut i skogen, leta och äta godis igen! Han hade nog inte svårt att vila i bilen sedan, medan de andra hundarna fick jobba.

Det är roligt att vara figurant, att ligga och lyssna, höra hunden komma rusande och se, om man blir hittad!

De andra hundarna var duktiga, ingen risk att bli kvarglömd i skogen!

Det var en härlig dag och en nöjd och trött Balrog!


Valparna

I torsdags (29.3) besökte jag valparna för första gången. Cleo, Balrog och jag gick tidigt på morgonen genom stan till Centralen för att ta tåget till Sala. Remus, Mynta och Saffran, som är de tre lugnaste hundarna, var hemma och fick en promenad av en granne. Det är skönt att gå genom stan så där tidigt och vi var i god tid till tåget. Resesällskap var två katter och en pudel, men de skulle ända till Mora.

Carina mötte med bil i Sala och Balrog reste sig på baktassarna för att titta efter Kelli, men hon var ju inte med… När de hälsat på Carinas springlar fick de vänta i ett eget litet hus, valparna är ju för små för att möta nya bakterier.

Kelli visade stolt sina små och hon har anledningen at vara stolt! Välmående och rena var de. Och söta! De har just lärt sig att gå men tassarna lyder inte riktigt ännu, valparna är på väg åt ett håll, men tassarna går åt ett annat. Det är underbart att se! De har börjat bli nyfikna på omvärlden, de undersöker saker i sin väg och smakar lite på mig, när jag lyfter upp dem. De fick smaka köttfärs för första gången, och det var tiken som åt mest. Efter det äventyret och efter att Kelli gett dem mat och tvättat dem, somnade de lugnt i en liten hög.

Vi åt lunch i solskenet på altanen och Balrog lekte med springertiken Jonna innan det var dags att åka till Sala för att ta tåget hem. Cleo och Balrog var också trötta och kanske lite besvikna över att inte ha fått leka med Kelli.


Punkt för tävlingsåret 2006

Den 10 februari hade papillonringen årsmöte i Jönköping och Cleo, Balrog och jag tog oss dit. Först tåg till Örebro, en lugn och skön resa medan dagen grydde och sedan bil med Lena Dyrsmeds och hennes fem hundar till Jönköping. Vi fick lite belöning för årets prestationer.

Balrogs glaspokal Balrogs 1:a pris, Papillon-Ringen lydnadsmästerskap

Balrogs rosett Balrogs 1:a pris, Papillon-Ringens tio i topp lilla lydnadslistan

Balrogs rosett Balrogs 1:a pris, Papillon-Ringens tio i topp agility klass 1

Myntas rosett Myntas 7:e pris, Papillon-Ringens tio i topp agility klass 3

Cleos rosett Cleos 9:e pris, Papillon-Ringens tio i topp lilla lydnadslistan

Hundarna har verkligen bjudit till, trots att jag inte riktigt orkat vara engagerad som jag borde. Hoppas att nästa år kommer att bjuda på bättre möjligheter att göra hundarna rättvisa!


Det blir kanske valpar i alla fall

Arvslindans Galadriel ”Kelli” var den enda tiken i Saffrans första kull. Hon lämnades på foder till familjen Kjellin utanför Sala. Nu var det dags för ”min” första kull. Men valparna kommer att födas och fostras av familjen Kjellin, som har både kunskap och tid att ge valparna det engagemang de behöver.

Kärleksmötet ägde rum hemma hos Heartseekers Scooby i Junsele. Han ägs av Keramets kennel.

Innan vi åkte upp för att göra Kellie sällskap hade vi tävlat agility i fyra dagar på husdjursmässan i Sollentuna. Det är alltid lika roligt att vara där. Förutom att tävla finns där alla djur att titta på. Balrog förälskade sig djupt i grisarna. Han stack in sin lilla nos så långt han kunde genom spjälorna i hopp om att någon gris skulle komma fram och nosa på honom. Till hans stora lycka gjorde de det.

Saffran gladde några uttråkade samojeder. De satt håglösa långt ifrån staketet, men när de fick syn på Saffran kom de rusande med viftande svansar ”Äntligen en rolig publik”. Saffran stod på två ben och det blev pusskalas. Saffran var också mycket fascinerad av kaninerna som hoppade agility.

På söndag kväll var det dags att ta tåget till Långsele. Den vagnen fick vi dela med alla agilitykaninerna som också skulle till Norrland. Det var kaninburar överallt i vagnen och i godsvagnen.

När alla hade kommit till ro hördes ett väldigt oväsen. Det lät som om någon rullade en ölburk på en tvättbräda. Alla vaknade och den skyldiga kaninen fråntogs sin leksak. När alla lyckats somna om, var det dags för nästa kanin…

Sen när alla verkligen hade somnat gick min revelj på mobilen. Klockan var fem. Vi kom lyckligt av i Långsele där Scoobys husse hämtade med bil.

Vi fick ett väldigt trevligt bemötande och fick beundra Amelias och Scoobys tre valpar.

Efter några dagars härlig vistelse i Norrland var det dags för hemresa. Natten innan låg jag och oroade mig för att åka tåg med en löptik som dittills endast rest med bil. Men hon betedde sig som om hon aldrig gjort något annat än att åka tåg. Hon stannade hos oss i Stockholm ytterligare tre dagar och hanterade storstadsvimlet utan att höja på ögonbrynen. Hon hittade också genast sin plats i flocken och blev omtyckt av alla.

Nu är det bara att vänta och hoppas på valpar i mars.