LPI Arvslindans Balrog

f. 040406
e. Aye-Aye's Never Say Never Again
u. Arvslindans Saffran

Balrog är nyfiken, busig, uppmärksam, lyhörd och läraktig. Ingenting lämnas outforskat. Han busar med gamla Remus, fäktar med tassarna och gör leksprång. Remus gillar det inte och mamma Saffran brukar komma och tillrättavisa honom. ”Man bråkar inte med äldre folk!” Om han kommer åt så stjäl han gärna saker som t.ex. strumpor . Då brukar Cleo komma och jaga honom och ha dragkamp och båda har verkligen roligt. Han tycker ju om att bli jagad och inbjuder hundar han träffar ute till jaktlek.

Uppmärksam, han märker ögonblickligen när något i hans kända miljö blivit annorlunda. Ett träd i parken som blåst ner, en sopsäck som står på fel ställe eller något annat konstigt. Han är också mycket uppmärksam på mig och undrar ofta om jag vill något. Det gör att han är lätt att motivera till olika aktiviteter som lydnad och agility.

Lyhörd för mina önskningar och lyhörd för andra hundars signaler och det gör att han verkar klok.

Läraktig är han för det mesta han förstår snabbt vad som förväntas av honom och oftast genomför han det med glädje. Just nu har han lite svårt med apporteringen, han håller inte i apporten tillräckligt länge, men jag får försöka förklara för honom.

När han tycker att jag bär mig konstigt åt blir han upprörd. När vi tränade lydnadshoppet började vi med att han hoppade både fram och tillbaka medan jag stod kvar. När jag gick med, som i lydnadsettan, blev han först mycket konfunderad, ”matte, du skall stå still!”. men det var inte svårt att få honom att acceptera mitt gående.

Nu är han ju bara drygt ett år, så vi får se hur han utvecklas, men just nu är det verkligen roligt att leva med honom.

Uppdatering dec. 08

Balrog har blivit fyra och ett halvt år gammal och har, förstås, utvecklats. Han har insett, att världen är oförutsägbar, han accepterar konstigheter som han tidigare undrat över.

Efter olyckan (se dagbok 2007 ”Balrogs viktigaste seger”), som han överlevde, med den sönderslitna ledkapseln har han förlorat glädjen i sin tidigare favoritlek, att han var den jagade ” haren” och hundkompisen jägaren. Det är t.o.m. så, att han blir osäker, när andra hundar drar emot honom. Han har hittat nya kompisar, som han litar på, att busa med och det känns jätteroligt. Han har gärna dragkamp med mig, så busig är han fortfarande.

Olyckan visade tydligt, att han är mycket tålig och tillitsfull. Han lät sig behandlas av både mig och veterinären utan att protestera det minsta, trots att det gjorde mycket ont.

Precis som de andra papillonerna, älskar han att springa i skogen, att gå långpromenader, och han är den som är mest förtjust i lydnadsträning. Han är samlad också på tävlingsplanen.

Nu tränar vi till elitlydnaden och det är verkligen roligt! Agility är förstås också roligt. Men han ska inte träna så mycket med tanke på skadan efter olyckan, så vi ligger lite lågt med agilityn. Det viktiga är, att han har glädjen i det han gör. Den glädjen har vi båda!