Om matte

Jag heter Catharina och när jag inte umgås med hundarna jobbar jag som lärare på socialhögskolan. Jag har nedsatt syn och nu skall jag berätta hur det är att träna och tävla med hund när man ser väldigt dåligt.

Hur dåligt ser jag då? Jo, nu efter en lyckad starroperation den 28/2-00, ser jag på mitt fungerande öga 0,04. Normalseende är 1,0. Nu ser jag att det finns bokstäver på ögonläkarens tavla, då, före operationen, såg jag inte ens tavlan, men de glimtar av verkligheten som trängde igenom var ändå av ovärderlig hjälp.

Utbilda egen ledarhund
Trots det kände jag mig allt osäkrare på stans gator och torg. En riktigt utbildad ledarhund skulle ha varit till stor hjälp, men vill man ha en sådan får man inte ha egna privathundar.

Ronja i arbete Då kom "min" veterinär, Lennart Granström (nu på Södra djursjukhuset) med idén att utbilda en av mina egna. Det blev Arvslindans Ronja som fick ställa upp. Det var inga svårigheter för henne att för oss båda undvika att gå in i hinder, att stanna vid trottoarkanter och att markera hål i marken. Hon behövde lära sig att hitta busshållplatser, brevlådor, papperskorgar, dörrar, portar och platsen för portkoden. Det tränade vi på de platser där jag redan visste att de fanns. På uppmaningen "visa papperskorg" höll jag en godbit vid den, som hon fick när hon satte upp tassarna på den.

Snart kunde hon självständigt leta efter papperskorgar. Hon klarade stora svårigheter, som att snabbt och smidigt lotsa oss genom trängseln på Drottninggatan i Stockholm vid lunchtid på sensommaren förbi alla uteserveringar utan att jag snubblade på stolar eller bord eller krockade med förbipasserande människor. Men för det behövs en hund som är lättlärd, lyhörd, samarbetsvillig, initiativrik och som kan tänka själv.

Agility
Mynta springer slalom Ronja fick dottern Mynta och med henne började det på allvar. Vi blev lockade att börja träna agility. Att, som i början träna enstaka hinder, var ingen svårighet bara någon talade om var hindret stod. Enklare banor gick också bra, men när träningsbanorna blev mer komplicerade välte jag hinder, snubblade över hinderstöd, visade Mynta fel hinder och uppmärksammade inte heller när hon tittade mot "fel" hinder.

På tävling behövde jag både då och nu hjälp att "gå banan". Då räknade jag steg och försökte hitta för mig synliga tecken som hjälp för att orientera mig på banan. Nu ser jag hindren på så långt avstånd som 4 - 5 meter, vilket underlättar enormt, men jag har fortfarande svårt att ha överblick över en hel bana. Det händer fortfarande att jag helt kan tappa orienteringen och bli stående och undra vart jag skall ta vägen.

Trots detta har Mynta lyckats ta ett cert i hoppklass 3 och ett cert i agilityklass 3. Men för det behövs en hund som är lättlärd, lyhörd, samarbetsvillig, initiativrik och som kan tänka själv.

Spåra i skogen
Mynta har hittat Vi blev erbjudna att vara med i ett "sökgäng". Det är väldigt roligt, men jag behöver mycket hjälp. När jag skall ligga gömd i skogen måste mina kamrater följa med mig ut till det förutbestämda gömstället eller stå och skrika höger, vänster, rakt fram från "stigen". Däremot hittar jag alltid bra platser när vi skall ha för hundföraren okända gömställen. Då springer jag ut och ramlar förr eller senare i en bra grop där jag kan ligga dold. När Mynta skall arbeta behöver jag hjälp med att veta varifrån jag skall skicka iväg henne ut i skogen och hjälp med att se om hon har "markerat", d.v.s. har en läderbit i munnen när hon kommer tillbaka. När hon har visat mig "figuranten" brukar jag på tillbakavägen till stigen bjuda på kullerbyttor över rot och sten.

Vi har inte tävlat än, jag behöver för mycket hjälp, men Mynta skulle nog klara det. Men för det behövs en hund som är lättlärd, lyhörd, samarbetsvillig, initiativrik och som kan tänka själv.

Träna tävlingslydnad
Mynta med metallapport Sent omsider började vi träna tävlingslydnad. Här är det problem att ensam träna de moment där jag är långt ifrån Mynta, t.ex. vid platsliggning och inkallning. På tävling har jag hittills bara orsakat Mynta problem en gång, vår första tävling, före operationen, vid platsliggningen. När vi lämnade hundarna tog jag sikte på hundföraren närmast intill och försökte hålla avståndet. Sedan försökte jag att trå i två evighetslånga minuter utan att se en enda av de platsliggande hundarna utan att svimma. När jag sedan på tillbakavägen på någon meters avstånd fick syn på Mynta blev jag så lättad att mitt kroppsspråk lurade Mynta att gå mig till mötes. Sedan dess har hon fått LP1, vunnit lydnadsklass 2 (190 p) samt tävlat lydnadsklass 3, som bäst 211 p (3:e pris). Men för det behövs en hund som är lättlärd, lyhörd, samarbetsvillig, initiativrik och som kan tänka själv, det vill säga en papillon.